Triangel drama:
räddare - förföljare - offer

Vi omhändertager och underskattar människors förmåga att ta hand om sig själva. Fortskrider detta ohälosamma skede leder det sedemera till att vi blir förföljare och till sist offer.

Vi räddar folk undan deras ansvar
Senare blir vi arga på dem för vad vi har gjort
Sedan känner vi oss utnyttjade och tycker synd om oss själva

Vi kan ha ett sunt och ett osunt motiv till att hjälpa svaga medmänniskor. Alla av oss som vill bli räddare på något sätt måste verkligen rannsaka våra motiv och på ett genomgripande och ärligt sätt skaffa oss självkännedom. Vi måste förstå vad det är inom oss som driver oss till att vilja rädda andra. Tar man inte denna självransakan på fullt allvar är man förmodligen redan insnärjd i medberoendets lömska grepp.

En människa som är medberoende saknar vissa elementära bitar från barndomen vad det gäller att ha blivit sedd och bekräftad. En skada har skett som lämnar barnet med en gnagande förkastelsekänsla. Det finns ett djupt behov hos en medberoende av att bli accepterad och älskad till nästan vilket pris som helst. Ett till närmast desperat behov av att bli sedd och uppskattad uppstår. En medberoende är en utpräglad ”bekräftelsetorsk”. Man letar efter tillfällen att få vara till hjälp och göra något värdefullt.

Biblens budskap om att ge, älska och hjälpa passar den medberoende som handsken. Man får ett legitimt skäl att hjälpa svaga och i gengäld en känsla av betydelsefullhet. Man blir en hjälte både inför sig själv och sin omgivningen. Det finns en kraft att hämta i själva givandet och har man inte koll på sina egna motiv och behov i detta sammanhang kan man insjukna i styrka. När man utvecklar ett behov av att hjälpa svaga bygger man samtidigt en skyddsmur runt sin egen svaghet. Man insjuknar i styrka och blir stark av att hjälpa svaga. Man får verkligen ut något för egen del när man hjälper svaga medmänniskor. På ett undermedvetet plan har man automatiskt ett övertag och man döljer på detta sätt sin egen svaghet. Man känner sig betydelsefull och den svaga människan som man hjälper utvecklar ett beroende av ens hjälp. En perfekt tango har uppstått. Genom att rädda den svaga personen fråntar man dem ansvaret för sig själva. Man blir vad man kallar för en ”möjliggörare”. Man möjliggör för den svaga att fortsätta i sin svaghet och man fråntar dem ansvaret.

Nu är offertriangeln i full gång. Man räddar och fråntar den svage ansvar. Den medberoende vänder nu från att allt har varit tillåtet till ett ökat kontrollbehov. Nu när man har räddat och hjälpt den svage har man minsann rätt att ställa krav och tvinga fram en förändring. Nu är ju den svage verkligen skyldig den medberoende något. Nu visar det sig att man alls inte hjälpte till utan att få något tillbaka. På ett undermedvetet plan hade man en specefik avsikt med sin snällhet. Den medberoende kan inte leva upp till den snällhet som visade sig i början.

Ingen människa vill bli påtvingad en förändring. Effekten bli snarare det motsatta. Den svage lägger ner dubbel energi på att bevisa för kontrollanten att han inte kommer tvingas in i en förändring. En makkamp uppstår. Ett förakt finns nu från bådas sida. Den svage vill inte bli tvingad till förändring och kontrolleraren hyser förakt för att den hjälpsökande inte gör som de säger. Maktkampen pågår och ingen vill ge upp. Slutligen förändrar den medberoende stratergi till att spela offret. Jag som är världens snällaste människa, hjälper och ställer upp vid alla tidpunkter - se vad jag får som tack för hjälpen. Nu upplever den medberoende att hon själv blir kontrollerad.

När vi försöker kontrollera människor som vi inte borde så blir vi kontrollerade istället. Den medberoende tappar kontrollen över sig själv. Varje försök att förändra andra är ett självbedrageri och en illusion. Folk kommer antingen att göra motstånd mot våra ansträngningar eller fördubbla sina ansträngningar att bevisa att vi inte kan kontrollera dem. Den enda levande person som vi både har makt och ansvar att förändra är oss själva.

Ta ansvar för dig själv och lått andra göra likadant.
Vägra att rädda och vägra att bli räddad
Ta av dig offerkappan en gång för alla.

Följande handlingar kännetecknar räddande:
Att göra något som vi egentligen inte vill göra
Säga ja, när vi menar nej
Göra något åt någon, trots att den andra både kan och borde göra det själv.
Tillgodose andra människors behov utan att bli ombedda och innan vi har gått med på att göra det
Göra mer än sin rättmätiga del av arbetet när vi har blivit ombedda att hjälpa till
Alltid ge ner än vi får i en situation
Fixa människors känslor
Tänka åt andra
Tala åt en annan
Ta konsekvenserna åt andra
Lösa andras problem
Ägna mer intresse och arbete åt en gemensam uppgift än den andre gör
Inte fråga efter vad vi vill, behöver och önskar